Så här är det alltid. Jag oroar mig på ALLVAR att det är något allvarligt fel på mig. Letar symtom, läser på Vårdguiden och javisst, visst stämmer det in! Sedan börjar jag slå bort tanken, för att lugna mig lite. Säkert inga problem. Men sedan kommer tvivlet, och gnager sig in i hjärnan på mig. Men tänk om...? Tänk om jag inte ens finns om ett par år. Tänk om det är obotlig cancer som långsamt äter upp mig. Jag sitter och är förbannad på att jag inte kommer få uppleva saker som jag sitter och planerar!
Men sen blir jag trött på mig själv, förstår ju att oddsen är på min sida när det gäller dödliga sjukdomar. So far, iallafall. Men tvivlet finns kvar.
TILLS jag går till läkaren. Som jag precis gjort. Hrm.

- Ingen cancertumör. Däremot en lymfkörtel som inte går ner till normal storlek eller muskelfäste som svullnat eller en har en knuta. Trodde han. Inget farligt sa han.
- Inga vaxproppar. Hmm varför så ont i öronen? Don't know.
- Däremot hade jag polyper i näsan som antagligen gjorde att det tryckte i huvudet eftersom det var så svullet, men det är inget farligt. Får jag konstant nästäppa kan det opereras.
- Huvudvärken var antagligen spänningshuvudvärk, kanske är nacken så spänd av att det gör ont i knölen och ger mig huvudvärk.

Det var det han sa. Och jag känner mig ju otroligt lättad såklart. Vad är några polyper jämfört med en tumör!? Plötsligt får jag en sån livslust som är svår att fatta. Som att jag varit dömd till döden och helt plötsligt frias. Jag vill resa, flygresor är ingen match längre! Jag kan göra allt!

Men jag har läst om detta. Det är just detta som utmärker hypokondriker. Efter läkarbesök känns allt hoppfullt, men snart kommer det något annat som man oroas över. Och ju längre tiden går, desto kortare tid kommer det gå mellan de olika "sjukdomarna" och kortare tid av glädje över ett bra besked.
Låter inte bra.
Men just nu mår jag super!