Här döljer han också dubbelhakan på ett effektivt sätt.

Tycker fortfarande det känns konstigt att kalla sig mamma... Men kommer inte låta Jojje kalla mig för Sandra, nej mamma eller morsan ska det va!
Anyway, så här såg jag ut igår. Gjorde ju en pakt med mig själv häromdagen, att jag inte ska sunka ner mig som jag gjort hittills med bara mysbyxor och tröjor med spyfläckar... Att jag ska välja kläder och kanske sminka bort dom värsta ringarna runt ögonen varje dag även om jag inte ska ut. Fick panik när jag såg att alla dom första bilderna vi har på honom är bredvid en hålögd zombie - alltså jag. Inte roligt att titta på dom om 20 år.
Tråkigt att det fortfarande är mammabyxor som gäller, men som tur är syns det inte så mycket tycker jag.

Idag ska jag inviga skinnjackan till faderskapsgrejen.

Känner mig härligt avslappnad för första gången på länge. Gubben somnade efter bara nån minuts sugande och jag hade förberett mig på kanske 45 min... Så nu ligger han och sover och jag ligger pigg här bredvid och skrattar åt hans små nervryckningar :)
Så skönt när man inte bryr sig om han vaknar när som helst, istället för ibland när man bara vill att han ska sova och försöker göra allt man vill på 5 minuter och stressar runt som en gnu.

Såg såklart på Idol ikväll. Det är som ett gift. Fick rysningar över hela kroppen när Alice sjöng! Tycker att hon är lite väl gullig, men en sån klar och helt underbar röst! Missade dom sista men men. Det blir nog bra till slut.
Tycker för övrigt att det var synd att grek-Alexander inte gick vidare, tycker han var helskön.
Nog med Idol-analyserande, kanske är bäst att få lite sömn innan det är kört.

Imorgon står faderskapsintygande på schemat. Vi ska alltså till familjerättsbyrån och lova att det är Dimman som är pappa till Georgios.
Det kommer dom ALDRIG att tro när dom ser honom.

Handlade lite saker till mig för första gången på länge... Idag blev det en brun skinnjacka som är lik denna fast lite mörkare brun. Roligt!

Lika helig och tjock :)
Han väger nuförtiden 4760 gr och är 55 cm lång! Hans kurva ser mer ut som en stolpe. Men det är tur att han växer så man slipper oroa sig för att han får i sig tillräckligt och så.
Dessutom vände han sig från mage till rygg för första gången idag! Det firar jag med en nutella-macka. Till och med våran barnmorska var imponerad! Eller så inbillar jag mig det iallafall.

Nu sitter jag med dunderklumpen i famnen, var nämligen och lånade en bärsele i fredags! En underbar uppfinning som gör att jag numera kan äta, plocka och blogga lite hur jag vill när Dimman är på jobbet och klumpen vill bli buren.
Han gillar den inte alltid, men nu somnade han till exempel i den så jag hoppas att han fortsätter med det ikväll.
Idag ska vi till bvc och kolla hur mycket han väger, det var ju två veckor sen sist då han vägde 4080 gr. Min gissning idag: 4500 gr. Ungefär. Det känns i axlarna iallafall :)

Efter en vecka utan mjölkprodukter, för att kolla om hans magknip berodde på det, började jag äta sånt igår igen för att se om han skrek mer än vanligt. Vilken njutning att äta mina ostmackor på morgonen, och en stor kopp härlig Earl grey med mjölk i, mmm! Han var lugn i stort sett hela dagen men när Dimman var och kollade på fotboll hela kvällen passade han såklart på att träna lungorna en del. Hoppas inte det berodde på mjölken, men får fråga om det idag. Har en helt grym barnmorska som tycker att vi sköter om honom så bra :)

Nej nu måste vi gå snart, tar ju lite längre tid när man har med sig en extra familjemedlem.

Tänkte skriva ner "lite" om min förlossning. Mest för att jag själv ska komma ihåg allt som hände, men kanske någon som vill veta hur det var...? Kanske?
Men bara så ni vet har jag inte censurerat något så ni som inte vill veta detaljer kanske ska sluta läsa nu...

Lördagen den 16 augusti vaknade jag på natten av något som jag trodde var värkar. Det kändes verkligen som värkar, med tydlig början och slut. Men helt plötsligt vaknade jag på morgonen, väldigt besviken av att jag inte var på sjukhuset :) Det faktum att jag gått 9 dagar över tiden gjorde inte mitt humör bättre. På kvällen var det släktträff och alla fick se på magen en sista gång. Sa hejdå till mamma och pappa och sa att nästa gång vi ses är ni kanske mormor och morfar!

Vaknade nästa dag vid niotiden av värkar igen. Kändes likadant som dagen innan och jag låg och kollade på klockan. Nu slutade dom inte iallafall! Men de kom med kanske tio, femton minuters mellanrum. Gick upp och åt frukost och till min lycka fortsatte dom komma! Även om det var i början andades jag igenom dom, men mellan värkarna var allt som vanligt. Sedan var det längre pauser, ibland 20-30 minuter och sen tio minuter, sen sex minuter mellan. Sen en lång paus igen och så höll det på hela dagen! Satt på värktmer.se i mååånga timmar och på eftermiddagen var värkarna nere på 4-5 minuter. Men det satte ju aldrig igång på riktigt! Väntade bara på att det skulle bli 2-3 min mellan.

Senare på kvällen gjorde dom ganska ont, och ibland kom dom med cirka 3-4 minuter emellan. Ringde till sjukhuset vid sex, sjutiden och pratade med dom. Dom sa det vanliga, "detta kan ju ta lååång tid" men att jag skulle komma in när det inte kändes bra att vara hemma längre.
Slemproppen hade kommit lite i taget i flera dagar, men nu kom det mer.
Nu gjorde värkarna mer och mer ont, och jag andades så gott det gick! Fast att det gjorde ont ville jag absolut inte komma in till sjukhuset och bli hemskickad igen! Så jag stod ut ett par timmar till, men sen började dom komma med bara 2 minuters mellanrum! Sa till Dimman att ta fram väskan och så ringde jag sjukhuset igen då jag börjat blöda. Dom sa att vi kunde komma in och jag försökte få henne att försäkra att vi kunde stanna, men det kunde hon inte såklart :)
Slängde in vetekudden i micron och åt några vaniljbullar sen åkte vi. Ringde mamma på vägen och fick en värk precis när vi åkte över järnvägsspåren! Det var inte speciellt skönt...
Väl framme tog det en stund att ta sig upp till förlossningen med alla pauser för värkar. Andades så gott jag kunde. Togs emot av usk Madelen vid 23.30 och fick berätta hur det gick. Kom en värk då och då och jag tyckte det var lite pinsamt att flåsa så framför henne när det var helt tyst i rummet!
Hon satte på alla mätare på magen och så fick jag ligga på rygg en stund, inte alls skönt. Hon mätte värkarna som var ganska oregelbundna och korta och bebisens hjärtljud.
Efter en stund kom bm Teresa in och undersökte, till min glädje var jag öppen 4 cm! Då behöver jag inte åka hem va?, frågade jag och det behövde jag ju inte.
Hon visade oss till förlossningsrummet och väl där inne hör vi det värsta vrålet jag hört! Det var ett dödsskrik från ett annat rum och Dimman blev helt vit i ansiktet och förstod inte hur jag kunde skratta! Där kom nog bebisen ut, sa jag och tyckte det var evigheter kvar innan det var min tur...

Vad händer nu då? frågade jag Teresa och hon tyckte att jag kunde ta två värktabletter och vila lite i sängen. Blev lite besviken av att hon inte trodde att jag hade så ont. Tänkte att om det redan gör så här ont, hur kommer det då bli sen? Hade förberett mig på att gå och vanka i korridoren, bada och få akupunktur.
Men jag la mig i sängen, Dimman försökte sova i fåtöljen bredvid och så låg vi i två timmar. Tyckte det var skönt att halvsova lite, men ibland kom ju värkarna och förstörde min ro lite :)
Då flåsade jag och fortsatte sova sen. När hon kom tillbaka efter drygt två timmar var jag öppen 6 cm! Wow, tänkte jag, jag kan ju sova fram tills bebisen ska ut!
Vilade lite till men det var jobbigare med värkarna nu. Efter en timma kom hon in igen och var fortfarande bara öppen 6 cm! WHAT!?
Usch vad besviken jag blev. Det gjorde ju jätteont. Fick gott ligga kvar lite till och hon undrade om jag ville ha nåt smärtstillande. Nä, inte än, sa jag. Andningen funkade ganska bra, men sen ville jag ha lustgas.
Tio minuter efter att hon gått sipprar det ut vatten. Vattnet har gått, säger jag till Dimman.
Nä, det har det inte, säger han, som antagligen tror att det ska forsa ner på golvet.
JO, säger jag och ringer på klockan. Japp det var vattnet säger Teresa men ser lite fundersam ut. Vattnet var grönaktigt och hon säger att det finns bajs i vattnet, inte mycket men tillräckligt för att hon vill ha koll på hjärtljuden. Inte öppet mer frågar jag, men icke.
Hon sätter en skalpelektrod på bebisens huvud och jag kan inte fatta att hon rör vårat barns huvud! Jo, nu är det nog öppet 7 cm, säger hon.
Nu gör det ont och jag flåsar som bara den. Hon ger mig lustgasen och säger att nästa värk drar du in luft som vanligt genom denna. Visst, tänker jag och känner att värken är på väg. Tar ett andetag men det går inte, får ingen luft! Får panik av att det gör så ont och jag andas ingenting, hon försöker tvinga på mig masken och ropar att jag ska andas i den men jag vägrar och slår bort den! Vill bara komma in i andningen igen, och det hjälper Dimman mig att göra. Säger att jag bara vill andas och hon går.
Tycker direkt att det känns konstigt och frågar Dimman om det inte är lite tidigt för mig att vilja trycka på. Jo, det är det nog säger han, samtidigt som hela min kropp bara trycks neråt. Inte än, tänker jag och ringer på klockan. Jag vill krysta, säger jag, men det kan jag inte göra än säger hon. Hon undersöker och utbrister "men du ska ju föda barn nu! Du är öppen tio, nästan 11 cm, inte en kant kvar!"
Sen sprang hon och hämtade dom grejerna hon behöver och en undersköterska och säger till mig att inte trycka så mycket. Haha, ja det är ju lätt!
Hon kommer tillbaka och säger att ingen av hennes kollegor därute tror på henne när hon säger att jag ska föda nu :)
Krystvärkarna är av ett helt annat slag, det gör fortfarande ont men det lindras lite av att man får trycka på lite. Nu känner jag att huvudet finns därinne, det är en helt sjuk känsla! Tänkte att jag inte ens märkte när det kom ner så långt, trodde jag skulle spy och så när huvudet kom förbi spinaetaggarna. Men nejdå, nu var det ju nästan ute. "Bebisen har hår på huvudet" säger hon och jag och Dimman bara tittar på varandra. Kan det vara sant att den snart är ute? Hon frågar om Dimman vill se men han tackar vänligt men bestämt nej :) Dessutom var det hans hand jag klämde på varje gång jag krystade. När jag kände att huvudet var på väg ut var jag nära att ge upp. Det kommer ALDRIG att gå, skriker jag när man känner hur stort det är som ska ut! Men för varje värk kommer huvudet längre och längre, och Teresa peppar mig varje gång och säger hur duktig jag är :) Jag skriker inte som den andra tjejen gjorde men stönade nog en hel del. Som när man spyr, fast åt andra hållet... Haha, ja ungefär. När Dimman härmar hur jag lät låter det väldigt osmickrande, som en kossa, typ.
Det fungerar iallafall, för helt plötsligt känner jag att huvudet kom ut! Och som tur var behövde jag inte vänta på nästa värk medans huvudet var ute, utan värken fortsatte och jag tryckte på samtidigt som jag kände hur hon lirkade med huvudet och ploff sa det så slank det ut någonting ur mig!
Sedan är det lite dimmigt, men jag bara skrattade och grät samtidigt och fattade knappt att det var sant att jag precis fött ut den! Bebisen skrek direkt och Teresa höll upp den och det var ju en pojke! Och det kändes så självklart på något sätt. Och smärtan, den försvann direkt. Dimman gick runt som en yr höna och han grät han också och bara väntade på att få klippa navelsträngen. Så det gjorde han, och jag bad honom hämta kameran så undersköterskan kunde ta lite bilder eftersom jag höll i våran son :) Som skrek och var helt kladdig av fostervatten, blod och fett.
Moderkakan kom ut strax efteråt när hon ryckte i navelsträngen och jag fick sy 4 små stygn, antagligen för att våran kille hade ena knytnäven vid huvudet när han kom ut. Superman :)
LYCKA där jag låg med sonen vid bröstet, Dimman vid min sida och en fullmåne alldeles utanför fönstret som lyste upp rummet.

Karl Georgios a.k.a Jojje föddes den 18 augusti kl 05.16, han var 48 cm lång och vägde 3045 gr.

Det är halvtid för denna veckan och idag ska Dimman tidigt till jobbet. Ska ta en sväng till Torslanda och sen har jag lite hemliga saker jag måste ta tag i... :)
Har sovit halvbra inatt, jag måste verkligen få Jojje att sova i sin egen säng snart. Han är fem veckor gammal och redan bortskämd! Vägrar något annat än att bli buren och vaggad. Stackarn har ju så ont i magen så det är svårt att neka honom något annat när man ser hur han grimaserar av smärta. Och att låta honom ligga och skrika är ju omöjligt!

Hur som helst.
Var på långpromenad igår, var och handlade och köpte även två kokböcker. Måste ta tag i detta med matlagning, lite svårt när man inte har en hand fri mer än sammanlagt femton minuter per dag. Typ.
Men köpte en bok om pasta och en om soppor. Jag älskar soppor! Pasta också för den delen. Men soppor passar mig bättre nu när jag inte äter mjölkprodukter längre, finns lite mer att variera sig mellan. Fuskade igår när vi var hos en jobbarkompis på lunch och tog ost och creme fraiche på tacosen... Det ångrade jag vid sju-åtta-tiden på kvällen. Men vad ska man göra.

Lade in några hundra bilder jag tagit de senaste dagarna och fick en chock! På alla bilder jag är med ser jag ut som en vandrande zombie. Osminkad, och mina pigmentfläckar framhäver verkligen de mörka ringarna under ögonen... Ser ut som en hemlös, ungefär. Klädesmässigt också. Det är ju bekvämt att gå runt i mysbyxor men nu ska jag bannemej rycka upp mig!
Ska lägga lite mer tid på att fixa iordning mig på mornarna. Sminka lite och välja kläder, det tar ju inte sååå lång tid egentligen.

Varför nöja sig med en haka när man kan ha två? Jobbar bra på en tredje med.

Älskar att gå nuförtiden. Så skönt, lillen får frisk luft och förhoppningsvis bränner det lite också. Bättre samvete på alla plan!



Tråkigt att detta är de enda byxorna som passar... Och dom ska egentligen vara baggy :(

Ful hjälmmössa :)

 
"Ta aaaav!"

Snyggaste tandlösa i stan!

Sitter här med en skrutt i knät som ler och "pratar"! Hur mysigt som helst. Han har sovit i över tre timmar också! Hoppas han sover bra inatt ändå.
Ska visa hur söt han är när han ler :)

Har cirka sjutusen utkast här på bloggen vid det här laget. Börjar skriva, antingen när jag ammar eller när jag tror att han somnat. Men helt plötsligt hör man MUÄÄÄH och då är det bara att ge upp.
Så nu försöker jag igen! För nu är ju Dimman hemma och kan göra sin beskärda del :)

Så vad har hänt sen sist? Kräftskivan of the century, massa bebisbesök, lite shopping, bebismys och en hel del bebisskrik! Haha, fick köra iväg stackars Amie häromdagen när han fick skrikpanik så jag kunde gå och lägga mig med honom. Får ta igen det en annan gång.

Igår var Dimman ledig från jobbet så vi åkte in till stan och gick runt. Det var en helt perfekt höstdag! Strålande sol, ganska kallt i luften och så luktar det sådär gott. Där gick vi i timmar och puttade på barnvagnen där Jojje sov så gott :) Och av någon konstig anledning åt vi glass.
Shoppade loss på Lagerhaus, bland annat en jättefin fruktskål, ett snyggt tidningsställ och en salladsskål i perfekt storlek!
Ska fortsätta handla idag, hoppas jag :) Vi ska nämligen iväg till Ikea snart efter amning och sånt. Har funderat ut lite hur jag vill ha det här hemma. Tycker att våra möbler är fina men eftersom jag är lite smått allergisk mot det mesta vad tavlor heter så ser det ganska opersonligt ut. Ska ändra färgteman och lägga till små detaljer här hemma. Har lite idéer :)

Ska lägga upp lite foton senare, det var ju ett tag sen.

Jaha, då har man fått sparken då. Eller ja, inte riktigt än, men med tanke på nyheterna från Volvo idag så ser det inte ljust ut på Kameruns avbytarbänk om man säger så.
Såå... Det betyder att jag har lite längre tid på mig än alla andra att söka jobb, eftersom jag är mammaledig i åtminstone ett år till. Vet inte om det är en nackdel kanske, då har ju typ tusen andra redan sökt och fått dom jobben som finns i Göteborg. Då får jag helt enkelt börja plugga. Har en liiiten idé om vad, men ska ta reda på lite mer först. Men det låter kul!
Jag och Anna får väl starta eget om alla jobben tar slut :)

Men men, ingen idé att deppa. Nu är det som det är, och förhoppningsvis har Dimman jobbet kvar iallafall och det klarar vi väl oss på i värsta fall. Skulle han också få gå, då kommer jag bli stirrig på riktigt.

Tjohoo, jag har äntligen hunnit med att beställa lite bilder! Nu kommer 300 bilder hem i brevlådan om ett par dagar :) Nu ska jag bara ha tid med att göra nåt med dom också...
Postfoto is the place jag beställer från. Verkar som att många har problem med dom, men jag har bara varit nöjd.

Efter ett par kaotiska dygn hade vi det ganska mysigt igår, lilla gubben och jag. Var ute i flera timmar med vagnen igår, köpte massa godis och kollade på Top model tillsammans. Vet inte riktigt hur det kommer påverka honom i framtiden att ha sett så mycket Project runway och Top model som han har gjort, men den som lever får se. Han kanske kommer hem och presenterar sin pojkvän om 18 år :)



Han växer så det knakar också. Snart är denna söta ko-pyjamasen för liten :)

Tröja - Mexx
Body - H&M
Byxor - H&M

Idag tittade Mitsos och Carolina förbi för att se underverket :) Deras lilla Stella har blivit så stor, ett helt år snart! Glad är hon hela tiden också.
Det är inte klokt vad mycket tårta man äter nuförtiden. Har hela frysen full med olika Almondytårtor eftersom vi fick en hel drös av min farbrors tjej Camilla som jobbar där. Inte helt fel tjej att känna när man är nyss hemkommen från BB :)

Snart tänkte vi åka till mina föräldrar, men kors i taket så sover han fortfarande efter två timmar. Funderar på att väcka honom men vill inte att han ska bli otrygg eller nåt...
Roar mig med att beställa böcker på nätet och ska beställa canvastavlor också någon dag. När jag väl kan bestämma mig för vilka kort jag vill använda! Har redan runt elvatusen bilder så det finns en del att välja bland... Ska framkalla en drös imorgon också.
Tanken är att vi ska skicka ner massa bilder till Dimmans släkt i Grekland, men han vågar nog inte riktigt det eftersom Jojje är totalt olik honom!
Får zooma in gropen i hakan ordentligt, det är nog enda tecknet på att det är Dimmans barn :)



Ja, just på denna bild saknas grop i hakan, kanske...

Nu har det blivit mer och mer vardag igen efter att Jojje kom till världen. Eller vardag är det väl knappast för oss än, vi har inte riktigt vant oss vid att ha jour twenty-four/seven än, men det tar sig.
Dimman har börjat jobba igen, och tur för honom att han jobbar kväll för det är då våran lilla prins får ont i magen och gör bara två saker hela kvällen; skriker och ammar. Men på dagen är han så snäll så!

Igår var det mys här hemma med Anna och Leon. Så skönt att ha någon som är två månader framför en själv som man kan fråga om allt! En egen liten guru :) Och Leon han växer så det knakar. Tänk att han inte ens fanns för tre månader sen! Sjukt.
Häromdagen var vi och hälsade på min bror och hans tjej som flyttat ner till Göteborg efter en sväng i Katrineholm :) Nu kan man ses lite oftare iallafall! Jättemysig lägenhet i Johanneberg har dom lyckats få tag på.

Idag är Dimman ledig, tjoho! Så vi får väl se vad vi kan hitta på. Nu vaknar mitt lilla hjärta här i babysittern, får ta och suga lite snor tror jag nog... Stackarn är fortfarande sjuk. Ringde barnkliniken här i Backa för att kolla vad som är normalt, för nu har han varit sjuk i två veckor! Av sina totalt 18 dagar i livet. Men bara vi håller koll på att han inte har feber, äter och kissar så verkar det vara lugnt.

Helt lugn så fort man sätter honom i bilbarnstolen. Och när bilen går igång är det bara att sova :)

Stolta föräldrar på barnvagnspromenad! Hoppas detta är bra för hans förkylning.
 Har min nya, fina jacka på :) Hade även nya skor som har förstört mina fötter...




Goaste jackan :)