Usch. Jag har följt en blogg om en tjej med cancer ett bra tag nu, och idag dog hon. Det är så jäkla orättvist. Två barn och bara 34 år gammal! Malignt melanom.
För bara en vecka sedan var hon ute på restaurang med sina kompisar. Idag är hon död.

Läs här om ni vill läsa hennes historia:
Sabinas kamp

Egentligen ultraljud

Idag skulle ha varit en bra dag... Skulle varit på det stora ultraljudet och sett våran bebis. Tjej eller kille? Hmm kan man fundera på ibland. Men men, ska inte gräva ner mig i det, det kommer komma en dag när vi sitter på ultraljudet och inte önskat att något skulle vara annorlunda.
Hoppas jag... 2007-08-02 @ 13:59:44 Permalink Bebisrelaterat Kommentarer (1) Trackbacks (0)


Sitter och kollar lååångt bak i bloggen, och detta skrev jag för nästan ett och ett halvt år sen... Usch, det känns verkligen i hjärtat när jag tänker på hur ledsen jag var. Om jag bara kunde gå tillbaka och på nåt sätt säga att allt skulle ordna sig, att jag inte behövde vara ledsen. För det ordnade ju sig.
På det bästa sättet, på det ENDA sättet som jag kan tänka mig!
Men å andra sidan så är det ju inte fel att vara ledsen ibland, och inte minst efter alla missfall. Man måste gråta!
Tänk att jag sitter här nu. Och det blev precis så jag skrev.
Jag önskar inte att något blivit annorlunda :)

Usch. Känner mig som en luffare.
Har bara gått utanför dörren en gång på tre dagar. Känns som att jag har influensa eller nåt. Fick iallafall tag på lite saker på Media Markt. Bland annat Grey´s anatomy säsong 3 och så fick Dimman äntligen tag i Buzz sport. Det var typ det, sedan orkade jag inte mer. Handlade lite snabbt på Ica också.

Sedan bar det hemåt och då däckade jag i soffan. Gjorde hemmagjord pizza också lite senare, för första gången i mitt liv. Den blev grym! Om man får säga det själv då. Och det får jag väl, Dimmans mamma gjorde det mesta...

Nu har vi snart plöjt igenom säsong 3 på Desperate och växlar med lite Lost däremellan. Tur att Dimman får lite ledigt från mig då och då, annars hade han tröttnat på mig dom här dagarna väldigt snabbt.
Önskar att jag fick lite ledigt från mig själv också, just nu. Längtar till januari.
Hoppas på nystart på många olika sätt.

Så här är det alltid. Jag oroar mig på ALLVAR att det är något allvarligt fel på mig. Letar symtom, läser på Vårdguiden och javisst, visst stämmer det in! Sedan börjar jag slå bort tanken, för att lugna mig lite. Säkert inga problem. Men sedan kommer tvivlet, och gnager sig in i hjärnan på mig. Men tänk om...? Tänk om jag inte ens finns om ett par år. Tänk om det är obotlig cancer som långsamt äter upp mig. Jag sitter och är förbannad på att jag inte kommer få uppleva saker som jag sitter och planerar!
Men sen blir jag trött på mig själv, förstår ju att oddsen är på min sida när det gäller dödliga sjukdomar. So far, iallafall. Men tvivlet finns kvar.
TILLS jag går till läkaren. Som jag precis gjort. Hrm.

- Ingen cancertumör. Däremot en lymfkörtel som inte går ner till normal storlek eller muskelfäste som svullnat eller en har en knuta. Trodde han. Inget farligt sa han.
- Inga vaxproppar. Hmm varför så ont i öronen? Don't know.
- Däremot hade jag polyper i näsan som antagligen gjorde att det tryckte i huvudet eftersom det var så svullet, men det är inget farligt. Får jag konstant nästäppa kan det opereras.
- Huvudvärken var antagligen spänningshuvudvärk, kanske är nacken så spänd av att det gör ont i knölen och ger mig huvudvärk.

Det var det han sa. Och jag känner mig ju otroligt lättad såklart. Vad är några polyper jämfört med en tumör!? Plötsligt får jag en sån livslust som är svår att fatta. Som att jag varit dömd till döden och helt plötsligt frias. Jag vill resa, flygresor är ingen match längre! Jag kan göra allt!

Men jag har läst om detta. Det är just detta som utmärker hypokondriker. Efter läkarbesök känns allt hoppfullt, men snart kommer det något annat som man oroas över. Och ju längre tiden går, desto kortare tid kommer det gå mellan de olika "sjukdomarna" och kortare tid av glädje över ett bra besked.
Låter inte bra.
Men just nu mår jag super!

Det går ett program på TV nu vid denna tiden på måndagar, "Mayday" heter det och handlar om flygplansolyckor. I dom flesta programmen kraschar planen och alla dör.
Fy fan.

Jag hatar att flyga. Har inte alltid gjort det men nu får jag nästan panik bara jag tänker på att sätta mig i ett plan! Jag har ändå flugit en del som orädd; Spanien, Thailand, USA m.fl. Men efter att jag var med om en krock har det datts en del griller i skallen på mig. Är rädd för det mesta. Men just flygning ger mig psykbryt. Vid starten och speciellt landningen blir jag så rädd att jag tror att hjärtat bara ska stanna och mina händer skakar och blir helt blöta och jag kan knappt andas! Hatar det. Vill ju resa och se massa andra delar av världen! Men detta hindrar  mig. Det dummaste är att de senaste gångerna jag flugit har varit med Dimman ner till Grekland, och nu har jag smittat av mig till honom också! Inte bra alls. Man ska ju påverka varandra på ett positivt sätt!

Önskar verkligen att detta ska gå över. Antar att det är mitt kontrollbehov som spökar, att jag vet att om det skulle hända något i luften har jag inte en chans att styra vad som händer, och en krasch från 10 000 meter är det nog få som klarar med livet i behåll. Och det är ju därför folk tycker jag ska slappna av. För man kan ju inte styra vad som händer däruppe.
Dör du så dör du, verkar de resonera.
Ånej, inte så länge jag har nåt att säga till om! Så därför undviker jag helt enkelt att flyga. Snacka om förträngning. Borde kanske möta problemet öga mot öga. Men jag vågar inte.
Så nästa år ska vi åka bil i tre dagar ner till Grekland. Det är ju ändå så fint längs vägen.

Jag känner ett stort behov av att lära mig någonting. Jag vill utbilda mig! Iallafall gå någon kurs, eller liknande. Önskar att jag vann fem miljoner kronor, hade sökt till något direkt! Det blir ju lite jobbigt att hoppa av jobbet på Volvo och börja leva på studiebidrag när man har miljonlån. Vill verkligen inte ta studielån.
Funderar på att om jag nu blir mammaledig någon gång, ska jag nog försöka ta och synka det med någon kurs. Men vad ska man välja? Det finns så mycket jag skulle kunna tänka mig.
- Make-upartist / Sminkös.
- Barnmorska. Läkare egentligen men klarar nog inte av det.
- Inredningsarkitekt.
- Mäklare.

Om inget av det ovanstående går i uppfyllelse så går det bra med vilket kontorsjobb som helst! Bara jag får ha mina egna kläder!

Japp, dom ska jag leta efter idag. Inte jag, utan en läkare såklart. Hade jag letat hade väl de flesta tagits bort. Har alltid haft mycket födelsemärken, eller leverfläckar kan man ju säga också eftersom jag inte föddes med dom. Men det låter lite äckligt tycker jag. Fläckar duger bra.
Läste om en tjej som hade massa fläckar på ryggen som hon hade komplex över, men hennes kille sa att han tyckte om dom och att det såg ut som en stjärnhimmel.

Till mig sa dom att jag såg ut som en prickigkorv. Inte riktigt samma division, kanske.
Har alltid haft komplex för alla fläckar. Men jag kan ju inte riktigt göra något åt det, för ärr över hela kroppen är ju inte att föredra heller, kanske.

Har tagit bort fyra stycken tidigare. Två när jag var liten, och då sövdes jag eftersom den ena var på kinden och den andra bakom örat. Ärret syns knappt nu, men på skolfotot i ettan har jag massa tejp i ansiktet. Inte glad.
Den tredje var det "aktivitet" i, vad nu det betyder, och satt på ryggen vilket gjorde det till ett fult jätteärr. Och den fjärde för två år sedan på baksidan av låret. Gjorde ganska ont eftersom bedövningen inte tog vilket jag märkte först när hon stack skalpellen i låret.

Hoppas det går bra idag och att dom inte hittar något. Vill inte ta bort fler!

Verkligen inte. Man tycker ju att folk som förtjänar bra saker borde få uppleva bra saker, men så är det inte. Långt ifrån. Istället är det dom som lider mest. Usch.

Igår var det riktigt obehagligt. Kunde inte tänka på något annat när det hände. Hörde inte vad någon sa, inte ens jag själv.
Ja, jag vet. Man tror väl att jag överdriver. Men det gör jag inte.

Jag har väl bara mig själv att skylla, som jämt och ständigt klagar över allt, och tror att jag har både den ena och den andra sjukdomen. Men det här var på riktigt. Det har hänt flera gånger, och är lika jäkla obehagligt varje gång. Och jag tror jag vet vad det är... eller ja, det stämmer väldigt bra överens med det jag kände.

Förmaksflimmer, korta och ihållande attacker.
Förmaksflimmer är en av våra vanligaste störningar av hjärtats rytm och märks oftast genom att hjärtat slår hårdare eller mer oregelbundet än vanligt. Korta attacker är för det mesta ofarliga och går över av sig själv. Täta attacker eller ihållande flimmer kan behandlas med medicin eller elstötar. Sök vård akut om du känner dig dålig.

Symtom

Ofta märks inga andra symtom än att hjärtat slår fler gånger och mer oregelbunda slag än vanligt. Attackerna kan komma utan att ge några övriga besvär.

Attackerna kan pågå i intervaller och bör helst inte fortgå i mer än dagar. De är för det mesta ofarliga och går som regel över av sig själva.

Ibland kan du känna yrsel, andnöd, svettning, trötthet/svaghet, bröstsmärta och/eller illamående.

Hittade detta på Vårdguiden.se.
Behöver ju inte vara det såklart. Men stämmer med det jag känner. Ska kanske kolla upp det... jag vet inte.

Har inte haft ork att sätta mig vid datorn. Eller jo, jag har suttit vid datorn men inte orkat skriva något.
Jag blir så jobbig ibland. När det händer jobbiga saker, eller ibland flera samtidigt, är hela vääärlden emot mig!
"Det är så synd om miiig!!"

Men jag vill inte vara den personen. Jag vill den glada, den snälla, den trevliga. Den optimistiska, den ödmjuka, den stöttande.
Och från och med nu ska jag försöka vara det. Vill ju tro att jag har dom sidorna inom mig, det gäller bara att ta fram dom lite mer. Och bort, bort, bort med dom jobbiga sidorna.
Den klagande, den gnälliga, den sjuka. Och några till, kanske.

Nu har dom gått, stackarna! Bebisen sov mest hela tiden på kvällen så vi hade hur trevligt som helst! Tänker bara på att dom brukar ha sovit några timmar själv vid detta laget så att dom är pigga när han vaknar vid typ... 5.
Jaja, vad gör man inte för att hänga med oss lite!

Tänker just nu mest på att jag ska upp tidigt imorgon, bara för att jag är en sådan mes att jag inte vågar säga nåt när hon ansiktsbehandlaren säger "vid tio, går det bra?".
"Javisstingaproblemalls", hör jag mig själv säga när jag vet att jag knappt har öppnat ögonen vid den tiden annars. Damn, att man ska vara så svensk! Kunde ju bara frågat om det fanns någon senare tid.

Påminner om en annan sak där jag var riktigt mesig. Var ute och skulle äta middag och dricka drinkar med Amie en lördag, och det var knökfullt med folk på restaurangen. Så vi väntade en timme i baren, sedan efter en halvtimma fick vi beställa, och jag gjorde två enkla ändringar på maten. Pommes istället för klyftpotatis och pepparsås istället för svampsås. Han berömde mina fina, "gröna" ögon och gick. Efter en timma till kom maten, halvkall och med klyftpotatis och svampsås. Suck och stön. Men jag tuggade väl i mig för jag var så hungrig. Och när han frågade om det smakade så Javisst gör det det! Mmm! Och jag gav till och med bra med dricks.
Vilken tönt jag är.

Jag är helt ur spel just nu. Sover inte många timmar på nätterna för att jag inte kan sova och går upp ganska tidigt ändå. Men kan fortfarande inte sova nästa natt! Vad ska man behöva göra för att få lite sömn här.
Hjälper inte att blogga, läsa, titta på SATC, räkna får, skriva dagbok eller yoga! Jag kommer bli knäpp snart. Som tur är, kommer det inte ändra på så mycket. Det är det som är bra med att träffa familjen, dom påminner en gärna om hur wacko man är. Som att jag inte visste. Vet det varje gång jag känner på pulsen i halsen, eller när jag är fullständigt övertygad om att jag har cancer och snart ska dö.
Men det hjälper ju inte, kan inte styra just dom känslorna. Jag vet att jag är en vettig, relativt klipsk tjej. Men dessa minuter trängs den vetskapen undan och ersätts av en sådan ångest att det blockerar allt realistiskt tänkande.
Till exempel nu. Det värker i min vänstra arm, och det första jag tänker på är mitt hjärta. Slår det? Snart hjärtttack? Inte att det är träningsvärk eller bara någon nerv som klämmer.

Blir trött bara av att tänka på det... haha. Nu ska jag försöka sova.

Imorgon ska vi jobba. Det kan inte vara sant. Frivilligt också! Men allt känns ju så bra sista dagarna innan semestern, man svävar på små moln eftersom man har en hel evighets ledighet snart, snart... Och helt plötsligt lovar man snällt att komma in på semesterns sista dag coh jobba extra. Wtf?
Jaja. Snart är det rutiner som gäller igen, som Maria sa. Det är väl det enda positiva jag kan komma på med att börja jobba igen just nu.
Och som vanligt får man hålla tummarna på bra väder.

Kanske inte ska mena det där. Det verkar som att jag jinxar mig själv varje gång jag säger bra väder.
Nu sa jag det igen!
Upp tidigt imorn, dags att nana snart. Fy vad tråkigt.

Tänk positivt skulle jag ju göra! Se här, positivt tänk!!

Jag tänker mycket. Jag tänker jättemycket.
Och nu menar jag inte att skryta, utan jag tänker mest på ganska dumma saker... Som att jag kanske har cancer. Eller på kvällen, så hoppas jag massor att jag kommer att överleva natten och inte sluta andas i sömnen.
Summa summarum, jag är ganska knäpp. Och jag tror jag måste sluta med det.

Vissa hade nog kallat mig hypokondriker, och det är jag nog... Men mitt största problem är just att jag inte kan sluta tänka! På allt! Vad händer när jag dör, kommer jag leva över medelåldern, var slutar universum, vad tänker andra på och varför har jag så många leverfläckar!?

Men det jobbigaste för mig just nu att tänka på är detta;
Jag oroar mig konstant för allt och alla. Speciellt mycket oroar jag mig för döden, och att dö. Men sedan läser jag att de som oroar sig mycket kommer att dö i förtid! What!? Snacka om att få ångest över det...
Så på något sätt måste jag vända pessimisten i mig till en optimist för att leva längre.
Men hur då?