Åh herregud. Man är ju lagom pigg när man tvingas gå upp 07.25 bara för att Dimman ska på något projekt. Och han är ännu grinigare bara för att han ska sitta och lyssna på ointressanta saker hela dagen när han helst av allt bara vill få sova lite, lite till. Inte så lätt att gå upp tidigt när man är van vid att alltid somna runt två, halv tre!
Hur som helst. Vi hade cirka tre minuter på oss. Så här lät det i bilen.

Jag- Men du kan väl vägen nu?
Han- Ja det är klart.
J- Jaha vilken?
H- Den, såklart.
J- Men det är ju fel! Du kommer ju komma sent.
H- Nä.
J- Okej ta den vägen då. Våga inte skylla på mig när du blir sen bara...
H- Men jag tar din väg då!
J- Nej, ta du din väg.

Så gör han det, svänger och kränger ett tag tills vi helt plötsligt står vid ett vägskäl. Står vart vi ska klart och tydligt, till VÄNSTER. Helst plötsligt, innan jag ens hunnit öppna munnen, blinkar han och svänger höger! Rakt ut på stora vägen igen, tillbaka där vi kom från. Och ett bra tag innan vi kan vända och försöka igen.

H- Fan också...
J- Nu kommer du verkligen bli sen.
H- Mmm...!

Hela han vibrerade av återhållen ilska. Men det spelar ju ingen roll. Jag hade ju rätt.