Med ett järnvärde som knappt orkar sig över 100 är det kanske inte så konstigt att jag är trött som bara den just nu. Hoppas att jag snart får besked om havandeskapspenning från Försäkringskassan, då kan man ju vila lite från och med mitten av juni tills bebisen bestämmer sig för att dyka upp! Förhoppningsvis.

Känner mig så tillfreds med det mesta just nu. Hur lycklig får man lov att vara egentligen? Lätt att säga i just denna sekunden kanske, men just precis exakt nu så mår jag super :)
Får se inatt om jag säger samma sak när jag vaknar med KRAMP i vaden som jag gjorde häromnatten. Inte det mest harmoniska sättet att vakna till på, kan jag säga. Blandat med ett lätt illamående och sura uppstötningar på samma gång så... Nä nu överdriver jag lite kanske. Det mesta flyter på.

Har suttit och läst hundratals förlossningsberättelser de senaste dagarna. Både bra och dåliga upplevelser. Jag vet inte riktigt hur man ska ställa sig till det faktum att jag inte kan gå runt med en kula på magen för alltid. Det går ju liksom inte att förbereda sig på en sån enorm smärta att man på riktigt tror att man ska dö? Eller? Jag har mest tänkt att om alla andra klarar det så ska väl jag med, men nu har jag börjat ändra mig lite. Lika bra på att ställa in sig på att det kommer vara det absolut värsta man varit med om så kan det ju bara bli bättre. Men hur!?
Vill inte ha bedövning. Ska öva på att andas. Låter lite för enkelt tycker jag :/

Men å andra sidan så tänker jag ibland att har man varit förstoppad i typ hela sitt liv så kan det ju inte vara nån big deal att klämma ut en unge. Men sedan kommer jag till sans och nojar igen :)