Fick hugg i hjärtat igår på jobbet. Så där som det kan bli ibland när man andas in, det går liksom inte och så får man vänta ett par korta andetag och sedan går det över av sig själv. Vissa säger att en nerv är i kläm, vissa att lungan klibbar ihop :)
Men det gick inte över!
Satt där och flämtade med mina korta, korta andetag och kunde inte få det att gå över. Det var fysiskt omöjligt att ta ett djupt andetag! En halvtimme senare hade det fortfarande inte gått över och det blev stressigare och stressigare på jobbet. Ingen bra kombination.
Efter fyra timmar tog jag en kölapp online till Axessakuten. Inte så att jag trodde att jag skulle dö direkt, men det blir jäkligt jobbigt att inte ha kunnat andas ordentligt på hela kvällen!
Kändes rätt skönt att komma dit. Nu skulle det ju lösa sig! Plus att alla tankar som gått genom skallen på dagen inte var så roliga. Blodpropp i lungan, hjärtmuskelinflammation mm...

Tog kölappen klockan 20.30. Kvart över ETT kom vi in till läkaren! Han gjorde i stort sett ingenting förutom att lyssna på vad jag sa och hans analys var; "Ja det är ju inte alltid man vet varifrån sånt här kommer. Det kanske släpper snart, eller inte, men jag gissar på en inflammation i bröstkorgen men eftersom du är gravid kan vi inte sätta in någon behandling så ta en panodil när det gör ont. Hejdå!"
Så tjugo över ett var vi på väg hem igen, jag började nästan lipa för att jag var så besviken. Det skulle ju gå över nu ju! Plus att det kändes verkligen inte som att han tog nåt jag sa på allvar. HALLÅ jag har inte gäspat eller tagit ett djupt andetag på åtta timmar!

Dessutom kunde jag inte sova i min favoritsovställning utan att det gjorde ont. Jäkla skit.
Idag är det fortfarande samma. Men jag är inte bitter, inte alls.

MEN bebisen sparkar på så den mår väl bra, trots sin mammas syrebrist. (Jag? Total? Nejdå.)
Bara för det ska jag äta korv med bröd på jobbet idag igen.