Jag trodde jag skulle dö inatt. På fullt allvar.
Somnade med en smärta i huvudet bakom örat. Det går väl över, tänkte jag.
På natten, när det var dags för den vanliga toalettrundan, gjorde det fortfarande ont, fast tio gånger värre. Så fort jag rörde mig, gick, kissade, vände mig i sängen ilade det till av smärta.
Det går ju naturligtvis inte att förklara nu utan att det låter löjligt, men just där i sängen inatt, i totalt mörker och ingenting som tröstar, trodde jag att jag skulle dö. En åder som spräcks. Hjärnblödning.
Fan, att jag inte ens skulle få uppleva en unge, tänkte jag.
Jag vågade inte ens somna om, eftersom jag inte visste om jag skulle vakna.


Ja, jag vet. Behöver kanske lite terapi.