Läste Vimmelmammans blogg för första gången igår kväll. Idag har jag läst igenom HELA på några timmar. Hon har en liten son och en man, och fick cancer för några månader sen.
Håller med en annan som kommenterat där; hon lever min värsta mardröm.
Hon skriver om ALLT, hela känslospektrat får ta plats. Usch vad det är hemskt. Vill bara läsa mer, och få veta att det kommer gå bra för henne.

Känns som att man prioriterar annorlunda efter att man läst om människor som har det svårt på olika sätt. Vissa saker känns så små, och andra så stora.

Men ÄNDÅ är man tillbaka och bråkar om städning och andra skitgrejer efter ett tag igen. Varför?