Jag känner mig ovanligt nere idag. Det kan ha att göra med mina härliga sömnrutiner - 3-4 timmars sömn per dygn, alltså - eller så är det för att jag inte kommer i mina gamla byxor längre.
Eller inget av ovanstående. En post-förlossningsdepp, kanske?
Eftersom jag inte kan göra något åt sömnen, förutom att göra ett amningsbröst åt Dimman, och inte heller så mycket om jag bara är deppig, får jag se till att skaffa mig nya byxor. Men till och med det känns inget roligt. Tänker bara på vad det skulle kosta och det är ju dumt att slösa ifall jag skulle gå ner några kilo eller om jag förlorar Volvojobbet och ska gå hemma med a-kassa. Men å andra sidan, jag kan ju för fasiken inte gå runt i mina mammabyxor längre, allvarligt talat!
Nä nya byxor får det bli.

Anywhooo...
När man är deppig är det en bra idé att titta på en film jag såg häromdagen. Javisst, sånt kan man göra fast man fått barn eftersom dom hänger vid tutten hela tiden!
Filmen jag såg hette P.S I love you och är ju såklart en smörig amerikanare, men jag gillar ju det. Jag gillar att gråta och tänka på hur meningslöst vissa saker är.
I filmen dör huvudpersonens man och stora kärlek av en hjärntumör väldigt plötsligt. Hur löjligt känns det inte att bråka om disken då?
Ja, en bra gråtfilm är det.