Tänkte skriva ner "lite" om min förlossning. Mest för att jag själv ska komma ihåg allt som hände, men kanske någon som vill veta hur det var...? Kanske?
Men bara så ni vet har jag inte censurerat något så ni som inte vill veta detaljer kanske ska sluta läsa nu...

Lördagen den 16 augusti vaknade jag på natten av något som jag trodde var värkar. Det kändes verkligen som värkar, med tydlig början och slut. Men helt plötsligt vaknade jag på morgonen, väldigt besviken av att jag inte var på sjukhuset :) Det faktum att jag gått 9 dagar över tiden gjorde inte mitt humör bättre. På kvällen var det släktträff och alla fick se på magen en sista gång. Sa hejdå till mamma och pappa och sa att nästa gång vi ses är ni kanske mormor och morfar!

Vaknade nästa dag vid niotiden av värkar igen. Kändes likadant som dagen innan och jag låg och kollade på klockan. Nu slutade dom inte iallafall! Men de kom med kanske tio, femton minuters mellanrum. Gick upp och åt frukost och till min lycka fortsatte dom komma! Även om det var i början andades jag igenom dom, men mellan värkarna var allt som vanligt. Sedan var det längre pauser, ibland 20-30 minuter och sen tio minuter, sen sex minuter mellan. Sen en lång paus igen och så höll det på hela dagen! Satt på värktmer.se i mååånga timmar och på eftermiddagen var värkarna nere på 4-5 minuter. Men det satte ju aldrig igång på riktigt! Väntade bara på att det skulle bli 2-3 min mellan.

Senare på kvällen gjorde dom ganska ont, och ibland kom dom med cirka 3-4 minuter emellan. Ringde till sjukhuset vid sex, sjutiden och pratade med dom. Dom sa det vanliga, "detta kan ju ta lååång tid" men att jag skulle komma in när det inte kändes bra att vara hemma längre.
Slemproppen hade kommit lite i taget i flera dagar, men nu kom det mer.
Nu gjorde värkarna mer och mer ont, och jag andades så gott det gick! Fast att det gjorde ont ville jag absolut inte komma in till sjukhuset och bli hemskickad igen! Så jag stod ut ett par timmar till, men sen började dom komma med bara 2 minuters mellanrum! Sa till Dimman att ta fram väskan och så ringde jag sjukhuset igen då jag börjat blöda. Dom sa att vi kunde komma in och jag försökte få henne att försäkra att vi kunde stanna, men det kunde hon inte såklart :)
Slängde in vetekudden i micron och åt några vaniljbullar sen åkte vi. Ringde mamma på vägen och fick en värk precis när vi åkte över järnvägsspåren! Det var inte speciellt skönt...
Väl framme tog det en stund att ta sig upp till förlossningen med alla pauser för värkar. Andades så gott jag kunde. Togs emot av usk Madelen vid 23.30 och fick berätta hur det gick. Kom en värk då och då och jag tyckte det var lite pinsamt att flåsa så framför henne när det var helt tyst i rummet!
Hon satte på alla mätare på magen och så fick jag ligga på rygg en stund, inte alls skönt. Hon mätte värkarna som var ganska oregelbundna och korta och bebisens hjärtljud.
Efter en stund kom bm Teresa in och undersökte, till min glädje var jag öppen 4 cm! Då behöver jag inte åka hem va?, frågade jag och det behövde jag ju inte.
Hon visade oss till förlossningsrummet och väl där inne hör vi det värsta vrålet jag hört! Det var ett dödsskrik från ett annat rum och Dimman blev helt vit i ansiktet och förstod inte hur jag kunde skratta! Där kom nog bebisen ut, sa jag och tyckte det var evigheter kvar innan det var min tur...

Vad händer nu då? frågade jag Teresa och hon tyckte att jag kunde ta två värktabletter och vila lite i sängen. Blev lite besviken av att hon inte trodde att jag hade så ont. Tänkte att om det redan gör så här ont, hur kommer det då bli sen? Hade förberett mig på att gå och vanka i korridoren, bada och få akupunktur.
Men jag la mig i sängen, Dimman försökte sova i fåtöljen bredvid och så låg vi i två timmar. Tyckte det var skönt att halvsova lite, men ibland kom ju värkarna och förstörde min ro lite :)
Då flåsade jag och fortsatte sova sen. När hon kom tillbaka efter drygt två timmar var jag öppen 6 cm! Wow, tänkte jag, jag kan ju sova fram tills bebisen ska ut!
Vilade lite till men det var jobbigare med värkarna nu. Efter en timma kom hon in igen och var fortfarande bara öppen 6 cm! WHAT!?
Usch vad besviken jag blev. Det gjorde ju jätteont. Fick gott ligga kvar lite till och hon undrade om jag ville ha nåt smärtstillande. Nä, inte än, sa jag. Andningen funkade ganska bra, men sen ville jag ha lustgas.
Tio minuter efter att hon gått sipprar det ut vatten. Vattnet har gått, säger jag till Dimman.
Nä, det har det inte, säger han, som antagligen tror att det ska forsa ner på golvet.
JO, säger jag och ringer på klockan. Japp det var vattnet säger Teresa men ser lite fundersam ut. Vattnet var grönaktigt och hon säger att det finns bajs i vattnet, inte mycket men tillräckligt för att hon vill ha koll på hjärtljuden. Inte öppet mer frågar jag, men icke.
Hon sätter en skalpelektrod på bebisens huvud och jag kan inte fatta att hon rör vårat barns huvud! Jo, nu är det nog öppet 7 cm, säger hon.
Nu gör det ont och jag flåsar som bara den. Hon ger mig lustgasen och säger att nästa värk drar du in luft som vanligt genom denna. Visst, tänker jag och känner att värken är på väg. Tar ett andetag men det går inte, får ingen luft! Får panik av att det gör så ont och jag andas ingenting, hon försöker tvinga på mig masken och ropar att jag ska andas i den men jag vägrar och slår bort den! Vill bara komma in i andningen igen, och det hjälper Dimman mig att göra. Säger att jag bara vill andas och hon går.
Tycker direkt att det känns konstigt och frågar Dimman om det inte är lite tidigt för mig att vilja trycka på. Jo, det är det nog säger han, samtidigt som hela min kropp bara trycks neråt. Inte än, tänker jag och ringer på klockan. Jag vill krysta, säger jag, men det kan jag inte göra än säger hon. Hon undersöker och utbrister "men du ska ju föda barn nu! Du är öppen tio, nästan 11 cm, inte en kant kvar!"
Sen sprang hon och hämtade dom grejerna hon behöver och en undersköterska och säger till mig att inte trycka så mycket. Haha, ja det är ju lätt!
Hon kommer tillbaka och säger att ingen av hennes kollegor därute tror på henne när hon säger att jag ska föda nu :)
Krystvärkarna är av ett helt annat slag, det gör fortfarande ont men det lindras lite av att man får trycka på lite. Nu känner jag att huvudet finns därinne, det är en helt sjuk känsla! Tänkte att jag inte ens märkte när det kom ner så långt, trodde jag skulle spy och så när huvudet kom förbi spinaetaggarna. Men nejdå, nu var det ju nästan ute. "Bebisen har hår på huvudet" säger hon och jag och Dimman bara tittar på varandra. Kan det vara sant att den snart är ute? Hon frågar om Dimman vill se men han tackar vänligt men bestämt nej :) Dessutom var det hans hand jag klämde på varje gång jag krystade. När jag kände att huvudet var på väg ut var jag nära att ge upp. Det kommer ALDRIG att gå, skriker jag när man känner hur stort det är som ska ut! Men för varje värk kommer huvudet längre och längre, och Teresa peppar mig varje gång och säger hur duktig jag är :) Jag skriker inte som den andra tjejen gjorde men stönade nog en hel del. Som när man spyr, fast åt andra hållet... Haha, ja ungefär. När Dimman härmar hur jag lät låter det väldigt osmickrande, som en kossa, typ.
Det fungerar iallafall, för helt plötsligt känner jag att huvudet kom ut! Och som tur var behövde jag inte vänta på nästa värk medans huvudet var ute, utan värken fortsatte och jag tryckte på samtidigt som jag kände hur hon lirkade med huvudet och ploff sa det så slank det ut någonting ur mig!
Sedan är det lite dimmigt, men jag bara skrattade och grät samtidigt och fattade knappt att det var sant att jag precis fött ut den! Bebisen skrek direkt och Teresa höll upp den och det var ju en pojke! Och det kändes så självklart på något sätt. Och smärtan, den försvann direkt. Dimman gick runt som en yr höna och han grät han också och bara väntade på att få klippa navelsträngen. Så det gjorde han, och jag bad honom hämta kameran så undersköterskan kunde ta lite bilder eftersom jag höll i våran son :) Som skrek och var helt kladdig av fostervatten, blod och fett.
Moderkakan kom ut strax efteråt när hon ryckte i navelsträngen och jag fick sy 4 små stygn, antagligen för att våran kille hade ena knytnäven vid huvudet när han kom ut. Superman :)
LYCKA där jag låg med sonen vid bröstet, Dimman vid min sida och en fullmåne alldeles utanför fönstret som lyste upp rummet.

Karl Georgios a.k.a Jojje föddes den 18 augusti kl 05.16, han var 48 cm lång och vägde 3045 gr.